Sommaren har inte varit den bästa för min del, mycket press, stress och ångest. Samtidigt har den varit långt ifrån dålig heller. Vissa dagar har det bara blivit för mycket, hjärnan har gått på högvarv, jag har ifrågasatt min prestationsförmåga när det gäller jobbet och framtiden. Det är många kvällar som jag har gått och lagt mig och grubblat på alldeles för mycket. Ibland vet jag vad det är och ibland har jag inte haft den blekaste aning. Stressen över att alltid känna tvånget att vara tillgänglig på telefon, har och är fortfarande väldigt jobbigt.

Springvikarie är ingen hit, det är jag medveten om, men jag har haft väldigt svårt att slappna av många gånger de dagar som jag har varit ledig i sommar. Jag har känt att jag "måste fixa" saker och ting när folk hör av sig, även fast jag innerst inne vet att det inte är min sak att fixa. Jag har kollat min mobil med jämna mellanrum, för att se så jag inte fått något missat samtal från jobbet. Kanske är det bara sådan jag är? Plikttrogen, eller vad andra då väljer att kalla det. Jag vill ju visa mig duktig, visa att jag kan och klarar av saker, men vissa dagar har jag bara känt att det blivit för mycket att hantera.

Jag har inte råd att tacka nej till jobb hela tiden, men vissa dagar är det bara så tungt att ta sig upp och dra på sig det där leendet, vara trevlig och låtsas att allting är bra, när det egentligen inte alls känns bra. Det jobbigaste med denna sommar är väl att saker och ting inte riktigt blivit som jag tänkt mig, men ändå är det varken eller just nu. Det är bara det att jag vill så mycket mer. Jag vill inte vara kvar här, fast här. Jag har mina mål och drömmar, men just nu känns det ganska långt bort. Ovisshet kan ju vara bland det värsta som finns. Självförtroendet sviktar och jag känner mig liten och maktlös. För jag vill ju så mycket mer

 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0